- och igår, så tog jag mig i kragen för första gången på länge och gjorde pasta och räksås. 

 

Det har kort sagt varit ett par tröga dagar. Eller tröga var väl en underdrift. Dom senaste dagarna har varit hemska. Men jag är så stolt över mig själv att jag ändå har lyckats göra åtminstone en grej per dag. Trots migrän, ångest och oro. I onsdags lyckades jag ändå ta mig till stallet. Även om varenda cell i kroppen skrek nej. Och det var så välbehövligt. Jag behövde verkligen den där kalla friska luften, för att på något vis känna att jag lever ändå. Sen är mina fyrbenta den bästa terapin jag har, och det är helt omöjligt att inte dra på munnen när Hera springer runt och kastar fryst hästskit åt sig själv som värsta damphönan. Medan min 20 åriga farbror försvann i djupsnön men var lika nöjd för det. Sen när jag väl var klar i stallet så blev jag dessutom inbjuden till Irja och Peter på spagetti och köttfärsås. För att sedan få sitta 8 minuter i bemern. Dom är för underbara.

 

Men bara det lilla äventyret slog ut mig totalt, när jag kom hem så somnade jag nämligen vid 18 tiden med kläderna på och vaknade inte fören 12 timmar senare. Det blev helt enkelt tack och god natt. 

 

Och trots det faktum att jag bör ha varit dunder utvilad igår, så var det ingenting som jag kände av. Men jag lyckades ta ut Hera på en timmes promenad i skogen, där underlaget varierade från plogat till djupsnö. Men den enda som blev trött av det var jag. Så när jag väl kom hem och tänkte börja med maten så var jag tvungen att laga den i intervaller. Bara att skala räkorna tog nästan 2,5 timme. Var helt vimmelkantig och upp i det blå. Men det berodde mest på lågt blodsocker skulle jag tro. 

 

Hur som helst. Vädret är inte lika fint i dag. Så jag ska försöka fokusera på att storstäda lägenheten. Och med tanke på hur långt tid allting tar just nu, så lär väl det ta större delen av dagen. Men vad fan. Bättre lite än ingenting.