I lördags gick jag, mamma och Johan lös på min vind. Vi kastade massor och har lagt en hel del på släpet, som vid nästa bästa tillfälle ska åka på tippen. Jag förstår verkligen inte hur vi ska få plats med allting som är mitt och hans. Vi måste verkligen kasta massor från båda hållen alltså. Vi har så mycket skit. Samtidigt är ingen av oss bra på att göra oss av med "bra att ha grejer". 

 

Sen i söndags följde jag med mamma och Johan på folkrace. Träffade trevligt folk och for sedan förbi två gårdar med både papegojor och kalvar med mera. Det var verkligen hur mysigt som helst att få sätta sig i en box med små kalvisar, som näst intill satte sig på mitt knä. Blev dränkt i saliv och fick pussar överallt. Sen försökte dom dia på mina armar, det var ett helt under att det inte blev några sugmärken. 

 

Sen hade vi måndagen då, som jag spenderade med att sola på. Följde även med Sanne + barn till stan, vi åt på ikea och letade efter skolavslutningskläder. Det var trevligt att få umgås med kärringen lite. Har saknat henne. 

 

I dag har jag kört åtta lådor till Mange, gjort tacos för att fira att vi ska bli sambos och insett att det är mer jobb än väntat med att flytta. Åtta lådor känns mycket, men det är lika mycket skit kvar ändå. It sucks. Sen har jag lite ångest för flyttstädet som kommer när packandet väl är klart. Sen det här med katterna, mitt hjärta blöder konstant. Fy i helvete vad jag kommer att sakna dom. Vet varken ut eller in hur jag ska bära mig åt för att inte gräva ned mig totalt. För hela mitt hjärta slår för dom där små pälsbollarna. Samtidigt får dom inte den uppmärksamheten som dom förtjänar just nu då jag pendlar fram och tillbaka hela tiden. Så det här känns lite som ett pest eller kolera fall.

 

Men det sägs att tiden läker alla sår, och jag kommer att få hälsa på dom så mycket jag vill. Men det känns som en klen tröst, för snart kommer jag skeda min sista natt med dom på ett bra tag, kanske förevigt.. och nu gråter jag som en fontän. Perfekt. Man skulle ha haft guldfiskar istället. Det hade varit betydligt mindre smärtsamt. Sen är saknaden efter Hera så förbannat jobbig hela tiden, så det blir så himla mycket känslor på en och samma gång nu. Jag är nära till gråt hela tiden och någon off knapp finns det inte. Utan det kommer när det själv behagar sig. 

 

Jaja. Jag får vara glad att jag har ett hjärta som bryr sig iallafall. Sen önskar jag kanske att jag vore lite mindre blöding. För jag är ganska extrem. För med mitt välmående just nu så skulle man kunna tro att jag ska avliva mina katter, inte bara omplacera dom. Det säger en hel del. Men det är så jag är. Jag känner mycket. Vare sig det är sorg, glädje eller ilska.